Kommer du ihåg?

annie: älska mig, älska mig för fan!
jag: Jag älskar dig
annie: men inte på rätt sätt.
jag: vad vet du om det?
annie: Va? Är det sant?
jag: ja, jag är kär i dig.

Minns du, det var så det började.
Eller ska vi ta det från den riktiga början?

Minns du när vi började prata, vi pratade om att jag skulle rymma med dig till arvika den där sommaren, sommaren 2oo7. För jag fick inte åka för mina föräldrar. Så du tyckte jag skulle rymma med dig. Det var så vi öht kom i kontakt med varandra och började prata.
efter det ville du verkligen att jag skulle hälsa på dig på sjukhuset, för det var i samma stad som jag gick i skolan. Men oj vad det var svårt. Jag vågade aldrig riktigt hälsa på dig.
Det var inte förrän längre fram i sommar, efter arvika (som jag förövrigt inte vågade rymma till) som vi verkligen bestämde att ses. Vi bestämde att ses två dagar innan du skulle flytta till Skåne för att plugga där.  
Det var den 16 augusti 2oo7.
Jag var så nervös, så äckligt nervös. På den där bussen, buss 730 som jag läste vingklippt ängel på, på bussen som tog mig till dig.
När jag fick syn på dig, när du gick på bussen var jag redan fast. En första blick och jag föll handlöst för dig!

Vi fikade, skrattade och pratade. Jag var lyckligast i hela världen, jag bara hoppades på att det skulle bli vi, att du kände detsamma för mig som jag för dig.
Efter vårt fikande och skrattande, så åkte vi hem till dig. Bara pratade och hade det trevligt.
Sen kom natten och det var dags att sova. Men så mycket sömn blev det inte,
lilla jag visste inte dina punkter och råkade dra igång dig när jag låg och andades så det lite lätt blåste dig i nacken. Och det ena ledde till det andra, minns du hur vi fnittrade när vi låg där och blandade saliv? Jag minns det, och kommer nog aldrig glömma det tillfället.
Jag minns också hur ledsen jag blev dagen efter när jag slogs av att du faktiskt skulle flytta, och du berättade att du hade en annan på g så att säga.

Under hela den tiden du bodde där nere så hade vi nästan ingen kontakt alls. Jag saknade dig, det värkte i mig. Men sen fick jag på omvägar reda på att du var singel, att det inte hade fungerat med tjejen du hade på g. Och du var i trollhättan igen på sjukhuset. Jag kunde dock inte hälsa på dig med en gång, eftersom även jag låg på sjukhuset. Men tillslut kunde jag hälsa på. Och jag var lycklig, lycklig att få träffa hon som jag hållt så kär, utan att hon vetat om det. Hon som fick mig lycklig.
Vi fikade och catchade up om allt vi missat i varandras liv under hösten. Det var skönt att få dig att le mitt i ditt mörka.

Men det slutade inte där. Nej nu började vi prata mer och mer. Jag hade ju redan insett hur kär jag var.
Men jag vet inte riktigt om du hade gjort det.
Efter ett par veckor så skrev du det där jag skrev först i detta inlägget.
Och det var den riktigt början till det som blev ett oss, ett du och jag tillsammans. Oss <3


fortsättning följer…